josefin monika jonsson.. skärp dig
jag håller just nu (ja alldeles mitt i natten) på och skriver på ett arbete som ska lämnas in, men seriöst, j o s e fin, det här är absolute INTE någon akademisk text, det jag skrivit ihop låter snarare som någon krönika eller wtt kåseri i någon liten landsortstidning.. men vad ska jag göra?? skriva om?? knappast.. jag får helt enkelt säga till min seminarieledare att jag blivit lite för blogg inspirerad.. haha'
uppgiften var att vi skulle fundera en aktuell debatt om barn osv. hur det framställs i media. jag valde att skriva (läs ordbajsa) om alla dessa hiskeliga supernannyprogram där barn kränks och förnedras osv. här klipper jag in en liten del av min text. den är justerad istället för skriven i spaltform, annars hade man ukunnat klistra in den i västboandan med en gång haha..
Att få barn att lyda eller få dem att bli självständiga människor med en egen vilja, det är frågan. Vad vill vi att barnen ska lära sig? På TV visas olika sorters barnuppfostringsprogram, jag har själv sett något avsnitt av ”supernanny” på TV4, det finns fler liknande program, nannyakuten, nannyjouren osv. gemensamt för dessa program är att det är en kvinna som åker runt till olika familjer med bråkiga barn, kvinnan observerar familjen i en dag, efter det lägger hon upp en ”plan” på hur familjen ska göra för att få en harmonisk tillvaro. Så långt tycker jag att programmet är helt okej, frågar mig dock, förutom varför det alltid är en kvinna, hur någon efter endast en dags observationer kan ge en rättvis bedömning av vad som är ”problemet”. [...]
Skamvrå, jag tror många har uppfattningen om att det är ett bra tillvägagångssätt när något barn varit olydigt och inte lytt den vuxne eller gjort något som barnet inte får. I nannyprogrammen är det en återkommande lösning för att få barnen att lyda. Min morfar sa ofta då han i sina långa monologer om hur ouppfostrade barn, ungdomar, (unga vuxna, vuxna, ja alla som var yngre än han själv), var att ”på min tid när jag gick i skolan fick man stå i skamvrån när man inte skötte sig, det lärde man sig av och vi blev ju helt normala så det skadas man inte av”. Det resonemanget min morfar hade verkar delas av många, framförallt äldre, och nu genom TVns nannyprogram är det svaret på vad man ska göra med sina bråkiga barn som inte lyder. Jag tycker inte att det är okej att peka ut och skuldbelägga barnen då de gör något fel, jag tror mer på att försöka prata och förklara för dem varför jag som vuxen har bestämt si eller så.
men seriöst alltså vad fan gör jag på universitetet?? tur att det inte betygsätts, sånt här får jag nog försöka hålla mig ifrån i fortsättningen.. är ju lite som när jag skulle försöka skriva opponering samtidigt som jag och mamsen satt och drack vin.. ingen lyckad kombination direkt.. haha
nehe nu får jag skriva det sista så jag kan sova snart.. hedanefter gör vi läxorna på dagtid tycker jag, vem håller med mig??